27/7-26
Jag vaknade på natten som vanligt, klockan var 03. Jag gick ut och kissade och Liddubakti vaktade över oss fortfarande. Det är en av mina favoritupplevelser att umgås med fjällen nattetid, en magisk stund.
Jag kände mig sjuk. Jag hade ont i halsen och saknade halstabletter. Hela kroppen var alldeles mörbultad, som om jag höll på att insjukna i influensa. Var det kroppens varning? Lugna ner dig, annars blir det stopp.
Vi åt frukost och gick iväg kl 10.30. Den värsta uppförsbacken låg bakom oss och vädret var helt ok. Idag fick vi just en sådan fin, vanlig vandringsdag som vi hade drömt om. Vi åt lunch, ris, oliver och korv ute och småpratade.
Kl 17 anlände vi till Kebnekaise fjällstation igen. Nu var det mera livat där, även om det var få vandrare i Laddjuvaggi under dagen. Vi lämnade bara soporna och tänkte gå en bit till och slå upp lägret och återkomma till fjällstationen senare på kvällen utan packning.
Tyvärr så tryckte midjebältet till mot min diafragma då jag vände mig, och jag fick hjärtklappningsattack (SVT). Jag har haft problem med dessa ffa under graviditeterna. Vi gick ändå mot Tarfalabron där vi fick en bra lägerplats, samma som för 3 år sedan. Greger fixade tältet och jag ordnade hotell och hoppades att hjärtat snart skulle lugna ner sig.
Vi hade tänkt gå tillbaka till Keb med Crocs men det var alldeles för stenigt, så vandringskängorna fick sitta kvar. Väl framme fick jag läsk, chips och godis och hjärtat lugnade ner sig tack och lov. Jag köpte Greger en Kebnekaise T-shirt (det var han värd!) och toppmärken för oss båda.
När man kommit på rätt sida av Singitjåkka i Laddjuvaggi får man tillbaka telefonmottagningen. Vi hade redan kollat att allt var ok hemma, katten hade överlevt och hotellet i Kiruna blev bokat. Det finns ett mycket stort vardagsrum/sal på fjällstationen med soffor och fåtöljer. Rummet var proppfullt med folk men det hördes inte ett ord. Varför? Ja, för att alla, precis alla, unga, gamla som barn satt och kollade på sina mobiltelefoner! Det fanns ingen mänsklig interaktion alls trots att vi var tiotals. Jag kände mig nöstan orolig för mänskligheten. Det var bara jag och Greger som struntade i telefonerna vad jag kunde se. Jag förstår att man är trött och har varit igång hela dagen, kanske i mobilskugga, och vill uppdatera sig. Men detta kan inte vara bra. Fjällstationen borde ju vara en plats där man delar erfarenheter och hittar nya vänner. Precis som det är på STF-stugorna. Måtte inte mobiltäckningen sprida sig dit också! Jag för egen del tar gärna en paus från mobilen och internet en vecka även framöver.
Vi gick tillbaka till vårt läger kl 20 och åt Mac’n’cheese. Dagens gångsaldo var 16 km med packning och 2,6 km utan.
Mitt Compeedplåster på höger stortå lossnade och till min fasa såg jag att jag hade utan överdrift en vindruvestor blåsa på tån. Hoppades att eländet skulle hålla ihop ända till Nikkaluokta imorgon!
