26/7-26
Jag vaknade tidigt på morgonen men tittade inte på klockan. Den kanske var 5-6. Det blåste rejält och regnet kom i skurar. Just då blåste det bara men regnade inte så jag tänkte att det var nog myggfritt. Jag förberedde mig lite mentalt och kröp sedan upp och tvättade håret i Singijåkka. Rent blev det! Jag klarade inte av att helkroppsbada så jag tvättade mig grundligt med våtservetter i tältet och gav mig lite fotvård. Kollade slutligen på klockan och den var 03.30! Somnade om och vi båda sov gott till 10.
Vinden rev och slet i tältet. Det var betryggande att veta att vi hade vindmurar men jag vet inte hur mycket de skyddade. Men jag var inte orolig över att tältet skulle blåsa bort. Vi hade sett att det fanns något till tält längre in i dalen och hörde någon gå nära vårt tält på morgonen, men väldigt ensamt var det ju där. Men ingen lappsjuka alls för mig, inte ens en antydan. Jag börjar tydligen vänja mig vid vildmarken!
Det dåliga vädret höll i sig. Tanken från början var att utforska Singivaggi, alternativt att ta en total vilodag. Men Singivaggi är stort och stenigt, och vi var bara en tredjedel inne i dalen. Någon dagsutflykt i rådande vädret var inte att tänka på i vårt slitna tillstånd. Samtidigt, att ”vila” raklång i tältet en hel dag var inte heller något bra alternativ för den sargade kroppen. Lite behövde vi ändå röra på oss. Folk som vi hade pratat med uppe på Keb dagen innan hade dessutom sagt att det var lovat ännu värre väder för morgondagen (måndag) så i värsta fall skulle vi få kura i tältet flera dagar i sträck.
Efter att ha ätit både frukost och lunch bestämde vi oss för att börja gå hemåt. Vi packade ihop lägret mellan regnskurarna och gav oss iväg kl 14.30. Som förväntat, var vägen tillbaka över stenblocken riktigt jobbig. När stenarna är torra, väljer man de största och hoppar på dem. När stenarna är blöta, blir många av dem riktigt halkiga. Det parerar man genom att välja de minsta stenarna istället och försöka förankra foten i någon sorts håla inför varje nytt steg. Men det tar tid.
Ut ur dalen! Pga regnet och vindpustarna kände vi inte för att skråa till genvägen bredvid Singitjåkka, som vi gjort på hitvägen. I slutändan tog vi inte genvägen alls då vi tänkte att det kunde vara något utsatt däruppe i stormen. Så vi gick till stenåkern Singi istället. Som bonus fick vi låna Singistugans dass och höra väderprognosen. Till vår överraskning skulle vädret vara något bättre imorgon!
Vi fortsatte längs Dag Hammarskjöldsleden mot Kebnekaise. Stigningen från Singi är rejäl och det var skönt att göra bort den inför morgondagen.
Till sist, ca 2 km efter Singi, hittade vi vår gamla lägerplats från -22 bredvid några sjöar. Vi var framme kl 19 efter 9 km promenad. Vi slog upp lägret under Liddubaktis vakande pyramid och åt middagen, pulled pork, och det medhavda vinglaset för ”firandet” som vi inte orkade med igår. Vinden mojnade inte och regnskurarna fortsatte avlösa varandra. Allt var fuktigt. Hurvens!
Nu var det alltså dags att fira. Vi hade lyckats bestiga Kebnekaise. Men jag kände fortfarande ingen större lycka eller eufori. Jag vet inte varför. Jag tyckte inte att berget var så svårt eller ens skrämmande (tydligen är det min eviga skräck och dolda önskan att bli rejält rädd!). Gångsträckan till berget är dryg, det kommer man inte ifrån. Men rent ansträngningsmässigt tycker jag nästan att Ryfjället i Tärnaby är värre! Allt som allt tyckte jag att Kebnekaise var en topp bland andra, och jag har varit uppe på rätt många, dock aldrig en så här hög. Jag hade också hela tiden trott att vi skulle lyckas ifall vädret var med oss och vi inte skulle göra illa oss. Dessutom var det en besvikelse att vandringskompisarna inte kunde följa med.
Men nu var det gjort och civilisationen kallade igen. Med tanke på vädret var det skönt att vara på hemvägen.