25/7-26
Jag sov rätt så dåligt. Kl 05.20 ringde Gregers väckarklocka men jag var vaken redan innan dess. Vi kikade upp på himmelen och väderprognosen stämde igen. Dagen var inte lysande, men helt acceptabel. Det regnade och blåste inte, och några molntussar på himmelen måste man bara acceptera. Vi åt en ordentlig frukost med gröt, knäckebröd och ägg. Trots att vi inte behövde packa ihop lägret kom vi iväg först kl 06.40.
Vi genade upp och in i Kaffedalen mellan Singibakti och Guobirtjåkka. Vårt tält låg ju alldeles vid Durlings led. Först gick vi uppför längs en liten bäck, som vi visste att vi behövde korsa förr eller senare.
Jåkken var precis liknande som den vi hade svårigheter att passera -23 i Östra Stuor Reaiddavaggi, nämligen Nallojavrritjåkken. Det hade varit lätt att vada den genom att ta av sig skorna och rulla upp byxorna. Men vi orkade inte, utan ville hoppa över med skorna på. Ofta såg det ganska bra ut på håll, men när man kom närmare så var det ändå för djupt eller för brett någonstans. Så vi vandrade vidare på vår sida. Greger började undra om vi borde gå tillbaka, men jag sade definitivt nej. Vi hade inga garantier för att det fanns något bättre ställe längre ner, vi hade ju inte sett något. Greger behövde dessutom gå på ”toaletten” och jag var smått stressad och väntade otåligt. Så vi fortsatte uppför, tills det blev för brant på vår sida av jåkken. Då var det bara att gå över på första bästa ställe. Och det gick, vilken tur, eftersom det inte hade varit kul att gå med plaskblöta skor resten av den långa dagen.
Väl över på andra sidan jåkken satte sig Greger ner en stund. Och plötsligt hörde jag en svada av mycket kraftiga svordomar. Vad var det nu? Någonting var uppenbart alldeles på tok! Det visade sig att i samband med toabesöket på andra sidan av jåkken, ett bra tag sedan, hade Greger tagit av sig sin midjeväska innehållande alla hans kort, kontanter, bilnycklar med mera. Och glömt den på stenen! Jag hann inte ens bli arg innan jag såg Greger rusa över jåkken igen, och ner mot var vi kom ifrån. Där stod jag. Måtte han bara hitta väskan nu! Jag väntade och försökte andas lugnt. Så småningom såg jag honom kuta uppåt igen. När han närmade sig såg jag att han hade väskan runt midjan och kunde andas ut. Obesvärat plaskade han över bäcken igen, fortfarande med torra fötter, och vi kunde fortsätta vår färd.
Vad kan man säga om Kaffedalen? En aning hedmark insprängd med sten, något litet snöfält och resten, ca 90%, bara sten.
I guidebooken stod det att Durlings led från vår tältplats till Kebnekaises topp och tillbaka skulle vara 12 km lång, och ta ca 6-8 h att vandra. Väldigt fort klarnade det för oss att så var inte fallet. Vi var knappt i mitten av dalgången och hade gått 6 km redan då. Det var inte uppmuntrande men vi hade inte tid att undersöka saken närmare just då, utan fortsatte mot målet.
Uppe i passet ansluter sig Durlings led till Västra leden, och dit skulle vi. Men som alltid på fjällen, är det inte så enkelt. Man måste ju ta sig dit också! Det cirkulerar ibland uppgifter om att man kan tälta i Kaffedalen, och visst kan man det, även om det är stenigt. Men Kaffedalen i detta fall betyder inte just bredvid Västra leden, utan man måste då lämna den och ta sig ner till Kaffedalen, en mycket stenig och brant bit till vänster från Vierranvarri sett.
Vi hade kunnat ta oss upp till passet längs ett vattendrag, men det var brant och kändes osäkert. Så vi valde en stenig och vattnig parti till vänster om jåkkravinen och skråade mot Kebnekaise. En mycket besvärlig sträcka där vi bitvis fick krypa och häva upp oss efter stora stenblock. Som belöning öppnade sig väldigt fina vyer till höger mot Singivaggi till.
Slutligen borde vi ha gjort det enkelt för oss och gått en planare sträcka till Västra leden på dess lägsta punkt. Greger litade dock blint på sin app gällande Durlings led, fast alla markeringar med stenrösen hade tagit slut för länge sedan. Det slutade med att vi försökte skråa mot Kebnekaisetoppen från sydväst, genom oländiga stenfält med säkerligen 45 graders vinkel som värst. Till sist gav även Greger upp och vi vände mot höger och genade mot Västra leden i en lite mindre ambitiös vinkel. Någon hundra meter hade vi vunnit i höjd men det var knappast värt det. Från Kebnekaises sida kunde vi se Västra leden som kommer ner från Vierranvarri- vilken tur att vi inte behövde upp- och nedför den kullen också!
Om man går upp på ett över 2000 meters fjäll kan man ju vänta sig att det är lite brant och även stenigt. Jag upplevde det dock inte som precis farligt, inte värre än någonting annat på fjällen. Vi passerade en del folk som fikade, och några passerade oss. Vi mötte också många som redan var på väg ner för dagen. De flesta hejade och peppade. Jag sade säkert Hej och Tack upptill hundra gånger! Vi kanske inte var de snabbaste, men gick inte i snigelfart heller.
Vid den gamla toppstugan, som tydligen är i dåligt skick (vi undersökte den inte närmare), slutar Östra leden och ansluter till den Västra. Östra leden innebär glaciärpassage och klättring, men de STF- guidade turerna är numera pausade pga att klimatförändringen har ändrat bergets karaktär och gjort att risken för stenras har ökat. Jag kände ingen större trötthet. Nu skulle jag upp. Vyerna var fina, men strax efter den gamla toppstugan hamnade vi i ett moln. Därmed minskade siktet ordentligt.
När man ser den nya toppstugan är målet nära.
Plötsligt var vi i ett snöigt område som entydigt ledde mot en vit, spetsig triangelformad topp. Vi hade stegjärn med oss, och tog dem på, eftersom det var jobbigt att gå i snö. Och kunde man med dem minska risken att halka av toppen, inte mig emot. Det har ju faktiskt hänt att folk har ramlat ner.
Vi hade gått en bit i närheten av 4 Stockholmskillar. En av dem hade Kebtoppen på sin bucket list, och resten av 3 hade inte varit svårövertalade att haka på. Jag ändrade lite min tidigare negativa åsikt om att ha Keb på sin bucket list. Det är väl ett ganska behjärtansvärt mål, det finns värre. Och vill man och orkar man, så är det faktiskt helt tillåtet för allihopa att gå dit upp. Jag respekterar varenda en som gör sig mödan. Vad man har för yttersta motiv är var och ens egen sak. Jag frågade killarna om det var ok att vi gjorde dem sällskap till toppen, och de tog gärna emot oss till sitt gäng. Vi alla tyckte att det kändes tryggare, även om det kom och gick folk mest hela tiden.
Vägen till pyramiden, som är en ständigt minskande toppglaciär, var vältrampad och tydlig. På båda sidor finns det ett tvärstup på flera hundra meter, ner till en glaciär (Rabots resp Björlings glaciär). Toppen är liten, någon meter i diameter. Man kan väl samsas där uppe med några personer. Jag hade initialt tänkt krypa upp, eftersom jag är höjdrädd. Men i dimman kunde jag ändå bara ana stupen så jag hade inga svårigheter alls att stå upp, och t om fota. Det var också skönt att det var vindstilla. Vid fint väder kan man tydligen se 8% av hela Sveriges yta från Sydtoppen. Jag hade gärna skådat topografin omkring oss, inte minst mot Nordtoppen och ner mot Tarfala, men nu var det som det var. Sydtoppen har varit Sveriges högsta punkt i flera decennier, men eftersom toppglaciären har smältit och tappat höjd är Nordtoppen i nuläget högst, vad jag vet, dock varierar det lite. September 2025 var Sydtoppens höjd mätt till 2088,4 meter. Toppen markeras av några kvistar. Inga toppkistor här.
Vi hade lämnat dagryggsäckarna nedanför toppyramiden. Min rygga var full av varma kläder. Det var inte särskilt kallt och jag klarade mig med tunna handskar.
Och sedan var det bara knalla neråt! Klockan var cirka 14 när vi nådde toppen och vi visste att vi förde en viss kamp mot klockan. Ju snabbare vi skulle vara tillbaka till tältet, desto bättre. Dessutom skulle det börja regna på kvällen igen. Det mulnade redan på.
Denna gång gick vi ner hela vägen till svackan mot Vierranvarri och fortsatte längs blockfältet mot Kaffedalen. Vi hade möjligen valt en lite försiktigare väg närmare därifrån vi hade kommit, men nu såg vi alldeles färska fotspår i snön, som ledde till ravinen med vattendraget. Den här vägen skulle vara den kortaste, om den bara var görbar. Dalen var lite kruxig, och en gång passerade vi en stor snöbrygga där det nog hade gått illa ifall den hade brustit. Men våra föregångare hade gått även där, och den brast inte för oss heller. Slutligen uppför en brant men kort ravinvägg, och så var vi i Kaffedalen igen!
Vi kämpade i stenskravlet. Vi visste precis vart vi skulle. Och vi visste att vi hade 8 km marsch kvar! Vi hade bara med oss snacks, men jag var inte sugen på dem längre, inte ens Snickers. Jag ville ha riktig mat! Jag var trött och hungrig, och fysiskt helt slut. Några ungdomar passerade oss i ilfart och vi bytte några ord innan de sprang vidare. Vi fortsatte vår mödosamma vandring. Vad var det som hindrade mig från att gå lika snabbt som de, analyserade jag i mitt stilla sinne. Den första och mest uppenbara orsaken var att jag hade så himla ont i fötterna! Jag kunde verkligen inte gå ett dugg snabbare pga det. Det satte inte i flåset i första hand.
Resten av dagens vandring var en serie av återkommande sammanbrott från min sida. Jag var för trött för att medvetet samla ihop mig, men de mentala breakdownsen dog av sig själva i brist på ork. Och vi gick, och gick, och vi gick. Vi hade absolut inga alternativ. Bara tanken om annalkande regn gjorde mig smått hysterisk. Skulle jag behöva hoppa över alla dessa stenar som blöta och halkiga skulle jag helt enkelt inte orka med det. Men uppehållsvädret höll i sig.
Greger hade markerat koordinaterna på vårt tält i sin app, men på något sätt hade punkten försvunnit under dagen. Hade jag haft lite mera ork så hade jag varit ännu mera irriterad över saken. Vi anlände till bäcken. ”Hemmet” närmade sig! Fortfarande ingen bra vadplats, vattenytan var snarast något högre än i morse, och vi ville såklart fortfarande inte blöta ner skorna. Så vi fortsatte på vår sida av bäcken tills det åter blev för brant, och till sist forcerade jag bäcken utan att bry mig om konsekvenser, och se, jag hade tur igen! Inga blöta fötter, bara blöta skor utvändigt. Neråt, hemåt! Till sist såg vi tältet, och finare syn har jag aldrig sett.
Ut över sista vattendraget och krascha in i tältet! Vi hade gått 21 km(!!!) (där man kan ta bort en km då Greger hämtade sin midjeväska) och 13,5 timmar. Till middag blev det REAL turmats Lax teriyaki, och godare middag har jag aldrig ätit i hela mitt liv. Vinden blåste upp och regnet droppade mot tältduken men vi var i säkerhet! Och resans, och hela sommarens, mål var uppfylld.
