24/7-26
Regnet på natten kom som utlovat. Vi sov väldigt djupt, väldigt utmattade, och tvingade oss till sist upp kl 09.30. Vi kom oss iväg kl 11.15 och började vår arbetsamma vandring genom regniga Laddjuvaggi.
Vi åt någon Snickers och Corny här och där, några andra snacks hade vi inte med oss. Vi tog genvägen mot Sälka över Singitjåkkas sida. Vi åt tortillabröd med tonfisk, och jag blev innerligt irriterad och uppretad när det började regna som mest just när vi tog fram maten. Det var väldigt få vandrare i rörelse och det kändes att vi var nästa ensamma hela vägen.
Efter att vi hade kommit upp på högsta punkten av genvägen bestämde vi oss att gena till Singivaggi längs Singitjåkkas fot, för att slippa gå upp och ner. Det var nog klokt eftersom det gick lätt. Även vädret blev lite bättre.
Själva Singivaggi var en överrraskning, liksom allt på fjällen brukar vara. När vi kom upp till Durlings led, vilken initialt var en tydlig och rösad stig, vette det riktigt brant mot Singijåkka som rann i en djup ravin. Vi vandrade högt uppe. Därefter planade det av, vilken var en kortvarig glädje, eftersom vi hamnade i hemsk blockterräng. Jag var så trött och blev nästan gråtfärdig. Hur länge skulle detta vara? Tur att det ändå var torrt och vi kunde hoppa över stenarna på ett sedvanligt sätt.
Min tanke var initialt att gå längre in i dalen, till sjöarna i östra delen. Men det var sent, vi var helt slut, och imorgon skulle vi (förhoppningsvis?) upp mycket tidigt. Durlings led vek uppåt mot vänster, och framför oss bredvid Singijåkka uppenbarade sig en alldeles fantastisk tältplats, och någon hade t om gjort sig mödan att bygga upp vindmurar. Jag var inte svårövertalad att slå läger där!
Klockan var 19.30 och vi hade gått ca 16 km. Vi åt pasta bolognese. Jag kan inte påstå att jag såg fram emot morgondagen, men det som skulle göras, skulle göras. Vi föll i orolig sömn.