23/7-26
Varenda en som har fjällvandrat någon gång kan redan i rubriken se varför jag inte var så taggad på dagens vandring. Men vad håller jag på och klagar. Målet är vägen och vägen är målet, och allt detta var helt självvalt.
Det var en mycket fin dag. Vi år frukost på hotellet förstås, och bilade till Nikkaluokta. På Sarris anläggning lånade jag toan och vi vägde ryggorna. Vi parkerade bilen för hela 9 dagar, man vet ju aldrig. Och sedan anslöt vi oss till skaran av många entusiastiska och glada vandrare!
Idag skulle man ha bestigit Kebnekaise. Hans vita och svarta tand blänkte från den blåa himlen långa vägar och molnen var få!
Efter 6,5 km mycket lättgången väg anlände vi till restaurangen Enoks. Det var varmt och T-shirt som gällde. Vi hade 45 min tillgodo innan båten skulle gå så vi passade på och åt lunch, Greger renburgare och jag en våffla. På Enoks klarnade också för gott väderprognosen. Imorgon, alltså på fredag, skulle det regna. Lördag skulle vara helt ok och regnet skulle komma först på kvällen. På söndag skulle det vara mycket dåligt väder. Så vi begravde för gott drömmarna om 3 dagars mjukstart och ställde siktet på att hinna till Singivaggi på 2 dagar. Det skulle vara fullt görbart, men knappast angenämt.
Båten förkortade vår vandring med 6 km, vilket var helt nödvändigt i vårt nuvarande läge. Först åkte vi den större båten men vattenståndet var lågt och efter några kilometer delades vi upp till 2 mindre motorbåtar som tog oss den sista sträckan till övre båtlänningen. Vandringen fortsatte uppför mot Kebnekaise, och nu blev vägen lite smalare och stenigare. Under denna sträcka har man ju mottagning, och Poppe hann ringa och berätta att katten Mimmi hade blivit huggormsbiten hemma och skulle tas till veterinär. Jag skickade försäkringshandlingar i all hast. Tur att katter har något bättre prognos än hundar vid ormbett i alla fall.
Vi anlände till Kebnekaise fjällstation efter ytterligare 6 km. Om det var lite lugnare där just nu eller om jag bara inte upplevde samma kulturchock pga att jag själv kom från civilisationen, vet jag inte. Men jag upplevde larmet där inte riktigt lika jobbigt som jag brukar göra. Greger tog sin öl och jag köpte fjällstationens tygmärke och godis. Jag lät bli att köpa toppmärken än så länge. Jag hade väldigt ont i min högra höft och ben, men det här har jag upplevt tidigare år. Jag visste att det beror på att det var första dagen och att vi hade gått för långt i förhållande till orken. Imorgon skulle det vara bättre igen. Så vi fortsatte uppför Laddjuvaggi från fjällstationen. Kvällen sänkte sig och det mulnade på. Kl 19 hade vi anlänt till en bro därunder Kittelbäcken kastar sig våldsamt genom en trång kanjon, ca 3 km efter fjällstationen, och slog upp vårt första läger. Under dagen hade vi gått ca 16 km. Efter den varma dagen kändes luften riktigt kylig, och det var även en del mygg i luften. Det var skönt att krypa in i tältet och stöka i ordning, medan Greger lagade kebabgryta. Jag såg fram emot nya krafter imorgon, de behövdes verkligen!